Kapittel 2 vers 1

Och jag hörde honom åter tala till mej:
Vakna upp ty din dag är här. 
Vandra icke I mörker såsom du ständigt gjort I det förflutna. 
Vänd dej mot Ljuset och gå dit dina steg känns Lätta. 
Var vid gott mod. Se morgonljuset randas redan.

Jag kunde inte bestämma mej. Jag visste ju vad jag skulle göra. Det fanns bara en sak som var viktigt nu. Vilken riktning jag än valde så fanns det bara ett svar: Jag behöver pengar. Jag stannar här: Jag behöver pengar. Jag reser bort: Jag behöver pengar. Jag studerar: Jag behöver pengar... Ja när jag tittar på min situation en bit från sidan så ser jag att det är pengar som behövs....och rätt mycket. Vid min ålder så tycker man att jag borde vara så rutinerad som livsmedborgare att jag skulle veta hur man gör för att skaffa pengar, men nej jag har faktiskt ingen aning. Min mamma påstår att man arbetar. Ja alltså inte gör sådant som man vill och får pengar för det utan att man faktiskt gör ett skit jobb med svett och möda, hela dagen så att man stupar i säng och varje dag, alltid tills vi blir gamla och dör. Allting kommer att ske senare, inte nu, inte lätt och inte gratis. Jag är inte alldeles övertygad om den saken. Jag har sett lättare sätt, eller ska vi säga roligare, som man kan få saker gjorda. 
Jag har stått här så länge och stampat på stället. Jag har vägrat ge upp och jag har slagit huvudet i väggen gång på gång. Det är en dålig metod och absolut värdelöst om man vill komma någon vart eller om man behöver spara resurser. Jag vill. Jag vill komma ur den här gropen var jag legat och krälat nu en lång tid. Jag har drömmar och visioner som jag vill förverkliga. Om man vandrar på en stig och man möter ett hinder så försöker man först ta sig kortaste vägen rakt igenom, men om det inte fungerar så står man inte länge och funderar eller försöker gå genom berget gång på gång. Nej liksom vatten följer man de vägar som är möjliga. Vi går där stigen är lättast framkomlig. Det kanske ser ut som om vi går baklänges eller vänder riktning men om vi har ett mål så tar vi genast riktningen mot målet igen när skogen är mera framkomlig. Kanske var det något smultronställe vi behövde hitta.
Jag tittar på mitt år hittills, vad är det som har fungerat, var har det varit lätt att gå.....och jag frågar mej själv, varför har jag undvikit att gå åt det hållet. Varför undviker jag att göra det lätta och envisas med att göra det omöjliga.
Jag känner lättnad. Jag har en följsamhet i mina tankar. Det är att vara i flödet. Jag prövar ideer och funkar de inte så försöker jag andra. Är det läxan nu? Flexibilitet, smidighet och tolerans. Inte bara att vara tålmodig och envis utan att ibland "surrender", att inte kompromissa med målet men att vara villig att tänka om när det gäller metoder att ta sig dit. Jag går nu var det är lättast. Jag stiger upp ut gropen och ser hur jag kan göra min omgivning vackrare.  

Kapittel 1 vers 8

Evigheten är.
Evigheten framför dig och evigheten bakom.
Här är du människa, en gäst och ett stoft,
en varelse som evigt kämpar för att tämja din egen Skugga vilken du lämnat bakom dej och för att förstå din Spegelbild den som du ständigt möter.
Livet är.



Rummet doftar starkt av porslinsblommans nektar. Jag ligger i mörkret och lyssnar ut i tystnaden. Här i detta land är nätterna så tysta och jag längtar tillbaka dit där mörkret var fullt av cikadornas sång. Jag vet nu att det kommer att dröja innan jag är där igen. Jag måste få allt i ordning här först och jag gör nu det som måste göras även om jag gör det motvilligt. Våren kommer och det är en ringa tröst. Då kommer värmen och grönskan och det är lättare att stå ut med verkligheten. Sedan jag gjorde min resa dit var mitt hjärta är, har jag inte varit riktigt här. Jag försöker komma in i vardagen men det är som om medvetandet slinter som på lervälling och jag hamnar ständigt in i ett vakuum där jag varken kan sova eller vara vaken. Där är jag nu. Jag försöker speeda upp tiden så att framtiden redan är här. Jag gör det i mina drömmar. Jag visualiserar något bättre, något med mera färg, ljud och beröring. Jag intalar mej själv, att snart är jag där.
Livet är spännande. Det kunde vara outhärdligt spännande om jag bara visste att det snart skulle förändras till det bättre. Nu är allt egentligen det samma. Om jag avskiljer den del av mej som vet att saker redan har förändrats så kan jag , när jag ligger här i min säng, tänka att allt är som förut. När jag ser mej omkring, känner jag igen varenda detalj i rummet och jag vet när jag vaknar i morgon så kommer allt att ligga på samma plats som det gör i kväll när jag somnar.
Ibland vaknar jag och jag vet inte vem jag är eller var jag är. Jag vet inte hur världen fungerar eller hur jag skall göra för att tänka en tanke. Jag vet inte att jag är en tänkande varelse och det som mina ögon noterar saknar betydelse. Det är lugnt ända till det ögonblick när min varseblivning börjar glida in i medvetenhet. Då kommer skräcken och jag famlar omkring mej för att få tillbaka kontrollen. Det är som att spola filmen snabbare. Jag upplever att födas, lära mej och till det ögonblicket som är nu på några få sekunder. Det är som att falla.
Jag visste inte att livet var så svårt......