Kapittel 2 vers 1

Och jag hörde honom åter tala till mej:
Vakna upp ty din dag är här. 
Vandra icke I mörker såsom du ständigt gjort I det förflutna. 
Vänd dej mot Ljuset och gå dit dina steg känns Lätta. 
Var vid gott mod. Se morgonljuset randas redan.

Jag kunde inte bestämma mej. Jag visste ju vad jag skulle göra. Det fanns bara en sak som var viktigt nu. Vilken riktning jag än valde så fanns det bara ett svar: Jag behöver pengar. Jag stannar här: Jag behöver pengar. Jag reser bort: Jag behöver pengar. Jag studerar: Jag behöver pengar... Ja när jag tittar på min situation en bit från sidan så ser jag att det är pengar som behövs....och rätt mycket. Vid min ålder så tycker man att jag borde vara så rutinerad som livsmedborgare att jag skulle veta hur man gör för att skaffa pengar, men nej jag har faktiskt ingen aning. Min mamma påstår att man arbetar. Ja alltså inte gör sådant som man vill och får pengar för det utan att man faktiskt gör ett skit jobb med svett och möda, hela dagen så att man stupar i säng och varje dag, alltid tills vi blir gamla och dör. Allting kommer att ske senare, inte nu, inte lätt och inte gratis. Jag är inte alldeles övertygad om den saken. Jag har sett lättare sätt, eller ska vi säga roligare, som man kan få saker gjorda. 
Jag har stått här så länge och stampat på stället. Jag har vägrat ge upp och jag har slagit huvudet i väggen gång på gång. Det är en dålig metod och absolut värdelöst om man vill komma någon vart eller om man behöver spara resurser. Jag vill. Jag vill komma ur den här gropen var jag legat och krälat nu en lång tid. Jag har drömmar och visioner som jag vill förverkliga. Om man vandrar på en stig och man möter ett hinder så försöker man först ta sig kortaste vägen rakt igenom, men om det inte fungerar så står man inte länge och funderar eller försöker gå genom berget gång på gång. Nej liksom vatten följer man de vägar som är möjliga. Vi går där stigen är lättast framkomlig. Det kanske ser ut som om vi går baklänges eller vänder riktning men om vi har ett mål så tar vi genast riktningen mot målet igen när skogen är mera framkomlig. Kanske var det något smultronställe vi behövde hitta.
Jag tittar på mitt år hittills, vad är det som har fungerat, var har det varit lätt att gå.....och jag frågar mej själv, varför har jag undvikit att gå åt det hållet. Varför undviker jag att göra det lätta och envisas med att göra det omöjliga.
Jag känner lättnad. Jag har en följsamhet i mina tankar. Det är att vara i flödet. Jag prövar ideer och funkar de inte så försöker jag andra. Är det läxan nu? Flexibilitet, smidighet och tolerans. Inte bara att vara tålmodig och envis utan att ibland "surrender", att inte kompromissa med målet men att vara villig att tänka om när det gäller metoder att ta sig dit. Jag går nu var det är lättast. Jag stiger upp ut gropen och ser hur jag kan göra min omgivning vackrare.