Kapittel 1 vers 8

Evigheten är.
Evigheten framför dig och evigheten bakom.
Här är du människa, en gäst och ett stoft,
en varelse som evigt kämpar för att tämja din egen Skugga vilken du lämnat bakom dej och för att förstå din Spegelbild den som du ständigt möter.
Livet är.



Rummet doftar starkt av porslinsblommans nektar. Jag ligger i mörkret och lyssnar ut i tystnaden. Här i detta land är nätterna så tysta och jag längtar tillbaka dit där mörkret var fullt av cikadornas sång. Jag vet nu att det kommer att dröja innan jag är där igen. Jag måste få allt i ordning här först och jag gör nu det som måste göras även om jag gör det motvilligt. Våren kommer och det är en ringa tröst. Då kommer värmen och grönskan och det är lättare att stå ut med verkligheten. Sedan jag gjorde min resa dit var mitt hjärta är, har jag inte varit riktigt här. Jag försöker komma in i vardagen men det är som om medvetandet slinter som på lervälling och jag hamnar ständigt in i ett vakuum där jag varken kan sova eller vara vaken. Där är jag nu. Jag försöker speeda upp tiden så att framtiden redan är här. Jag gör det i mina drömmar. Jag visualiserar något bättre, något med mera färg, ljud och beröring. Jag intalar mej själv, att snart är jag där.
Livet är spännande. Det kunde vara outhärdligt spännande om jag bara visste att det snart skulle förändras till det bättre. Nu är allt egentligen det samma. Om jag avskiljer den del av mej som vet att saker redan har förändrats så kan jag , när jag ligger här i min säng, tänka att allt är som förut. När jag ser mej omkring, känner jag igen varenda detalj i rummet och jag vet när jag vaknar i morgon så kommer allt att ligga på samma plats som det gör i kväll när jag somnar.
Ibland vaknar jag och jag vet inte vem jag är eller var jag är. Jag vet inte hur världen fungerar eller hur jag skall göra för att tänka en tanke. Jag vet inte att jag är en tänkande varelse och det som mina ögon noterar saknar betydelse. Det är lugnt ända till det ögonblick när min varseblivning börjar glida in i medvetenhet. Då kommer skräcken och jag famlar omkring mej för att få tillbaka kontrollen. Det är som att spola filmen snabbare. Jag upplever att födas, lära mej och till det ögonblicket som är nu på några få sekunder. Det är som att falla.
Jag visste inte att livet var så svårt......