Kapittel 2 vers 1

Och jag hörde honom åter tala till mej:
Vakna upp ty din dag är här. 
Vandra icke I mörker såsom du ständigt gjort I det förflutna. 
Vänd dej mot Ljuset och gå dit dina steg känns Lätta. 
Var vid gott mod. Se morgonljuset randas redan.

Jag kunde inte bestämma mej. Jag visste ju vad jag skulle göra. Det fanns bara en sak som var viktigt nu. Vilken riktning jag än valde så fanns det bara ett svar: Jag behöver pengar. Jag stannar här: Jag behöver pengar. Jag reser bort: Jag behöver pengar. Jag studerar: Jag behöver pengar... Ja när jag tittar på min situation en bit från sidan så ser jag att det är pengar som behövs....och rätt mycket. Vid min ålder så tycker man att jag borde vara så rutinerad som livsmedborgare att jag skulle veta hur man gör för att skaffa pengar, men nej jag har faktiskt ingen aning. Min mamma påstår att man arbetar. Ja alltså inte gör sådant som man vill och får pengar för det utan att man faktiskt gör ett skit jobb med svett och möda, hela dagen så att man stupar i säng och varje dag, alltid tills vi blir gamla och dör. Allting kommer att ske senare, inte nu, inte lätt och inte gratis. Jag är inte alldeles övertygad om den saken. Jag har sett lättare sätt, eller ska vi säga roligare, som man kan få saker gjorda. 
Jag har stått här så länge och stampat på stället. Jag har vägrat ge upp och jag har slagit huvudet i väggen gång på gång. Det är en dålig metod och absolut värdelöst om man vill komma någon vart eller om man behöver spara resurser. Jag vill. Jag vill komma ur den här gropen var jag legat och krälat nu en lång tid. Jag har drömmar och visioner som jag vill förverkliga. Om man vandrar på en stig och man möter ett hinder så försöker man först ta sig kortaste vägen rakt igenom, men om det inte fungerar så står man inte länge och funderar eller försöker gå genom berget gång på gång. Nej liksom vatten följer man de vägar som är möjliga. Vi går där stigen är lättast framkomlig. Det kanske ser ut som om vi går baklänges eller vänder riktning men om vi har ett mål så tar vi genast riktningen mot målet igen när skogen är mera framkomlig. Kanske var det något smultronställe vi behövde hitta.
Jag tittar på mitt år hittills, vad är det som har fungerat, var har det varit lätt att gå.....och jag frågar mej själv, varför har jag undvikit att gå åt det hållet. Varför undviker jag att göra det lätta och envisas med att göra det omöjliga.
Jag känner lättnad. Jag har en följsamhet i mina tankar. Det är att vara i flödet. Jag prövar ideer och funkar de inte så försöker jag andra. Är det läxan nu? Flexibilitet, smidighet och tolerans. Inte bara att vara tålmodig och envis utan att ibland "surrender", att inte kompromissa med målet men att vara villig att tänka om när det gäller metoder att ta sig dit. Jag går nu var det är lättast. Jag stiger upp ut gropen och ser hur jag kan göra min omgivning vackrare.  

Kapittel 1 vers 8

Evigheten är.
Evigheten framför dig och evigheten bakom.
Här är du människa, en gäst och ett stoft,
en varelse som evigt kämpar för att tämja din egen Skugga vilken du lämnat bakom dej och för att förstå din Spegelbild den som du ständigt möter.
Livet är.



Rummet doftar starkt av porslinsblommans nektar. Jag ligger i mörkret och lyssnar ut i tystnaden. Här i detta land är nätterna så tysta och jag längtar tillbaka dit där mörkret var fullt av cikadornas sång. Jag vet nu att det kommer att dröja innan jag är där igen. Jag måste få allt i ordning här först och jag gör nu det som måste göras även om jag gör det motvilligt. Våren kommer och det är en ringa tröst. Då kommer värmen och grönskan och det är lättare att stå ut med verkligheten. Sedan jag gjorde min resa dit var mitt hjärta är, har jag inte varit riktigt här. Jag försöker komma in i vardagen men det är som om medvetandet slinter som på lervälling och jag hamnar ständigt in i ett vakuum där jag varken kan sova eller vara vaken. Där är jag nu. Jag försöker speeda upp tiden så att framtiden redan är här. Jag gör det i mina drömmar. Jag visualiserar något bättre, något med mera färg, ljud och beröring. Jag intalar mej själv, att snart är jag där.
Livet är spännande. Det kunde vara outhärdligt spännande om jag bara visste att det snart skulle förändras till det bättre. Nu är allt egentligen det samma. Om jag avskiljer den del av mej som vet att saker redan har förändrats så kan jag , när jag ligger här i min säng, tänka att allt är som förut. När jag ser mej omkring, känner jag igen varenda detalj i rummet och jag vet när jag vaknar i morgon så kommer allt att ligga på samma plats som det gör i kväll när jag somnar.
Ibland vaknar jag och jag vet inte vem jag är eller var jag är. Jag vet inte hur världen fungerar eller hur jag skall göra för att tänka en tanke. Jag vet inte att jag är en tänkande varelse och det som mina ögon noterar saknar betydelse. Det är lugnt ända till det ögonblick när min varseblivning börjar glida in i medvetenhet. Då kommer skräcken och jag famlar omkring mej för att få tillbaka kontrollen. Det är som att spola filmen snabbare. Jag upplever att födas, lära mej och till det ögonblicket som är nu på några få sekunder. Det är som att falla.
Jag visste inte att livet var så svårt......

Kapittel 1 vers 7

                           I den arla morgonstunden höjde jag min röst 
                            och lovprisade min Gud men om aftonen 
                            stapplade jag som en gammal kvinna och min tro 
                            var en flämtande låga. Många hade jag mött     
                            under dagen. När jag log fick jag ett leende åter 
                            men när jag grät stod folket upp och vände mej ryggen.

Vi vandrade genom den vackra lundskogen. Våren är nästan här men ännu blåser det kalla vindar från havet. Vitsippsbladen är röda av frost och Nunneörten kryper närmast marken för att skydda sina vattniga stjälkar bland fjolårsbladen. Jag är lycklig i hennes sällskap och jag berättar ivrigt om livet och om att ändra synsätt ett skiftande fokus, perspektiv förändring. Det är vad vi båda bett om, att få någon i vårt liv som varje dag ifrågasätter det vi tror på så att vi kan rannsaka allt det som är jag. Vi har bjudit in män i våra liv som är så olikt det som vi är vana vid, därför är varje dag är full av överraskningar och utmaningar. Hennes resa ha redan börjat. Jag står ännu och väntar fast jag egentligen redan gått en mycket lång väg. Hon säger: De förändras med tiden och blir mera präglad av vår kultur än vi är själva. Det vill vi ju inte. Jag ser på henne och på de höga lövlösa träden, varm av tillit. Jag vet att hon tycker att jag är rak i ryggen, men själv kunde hon försvinna mellan trädstammarna.
Egentligen är jag rädd, men jag kan glömma det en stund och låtsas att allt är okej om jag förmår att skuffa det undan någonstans bakom ord och ansvar som måste skötas. Jag är rädd för att inte räcka till, att bli avvisad och att bli utan. Jag är rädd att jag inte är stark nog när det ställs förväntningar på mej eller att jag gör fel och inte klarar testen. Ibland vill jag lägga mej ner och låta tiden gå. Jag blir så trött av att förklara och jag blir så trött på att inse att livet är orättvist och jag vill inte vara den som är drabbad. Människorna som nyfiket bryr sig om så där som medmänniskor ska, frågar flera frågor än jag orkar svara och jag tröttar ut mej själv genom att försöka bli förstådd. Jag drabbas av att folk blir bedrövade och sorgsna. Jag drabbas av att de vill trösta och att de vill ge förslag på metoder som jag redan prövat. Jag drabbas av att de inte tror att det är sant, att det är något som jag missat eller att vi egentligen är skyldiga. Och jag har inte krafter att slåss mot deras omsorg. Jag har inte krafter att trösta dem för att de är så förkrossade för att det är så synd om mej.
På kvällen är jag så trött av alla möten att jag undrar om jag faktiskt ska orka. När jag manglats och förhörts så att jag blivit förvirrad och ordlös, möts jag av deras blickar som säger....du är så svag....Människor avskyr svaghet.
 

Kapittel 1 vers 6

 
Han har kallat mej
Han har vidkänts mitt namn 
och Han har gett mej ett löfte 
att Han ska leda mej i sitt ljus 
och med sina ord. 
Hur kan jag då dröja 
med att göra vad som skall bli gjort. 
Och jag skyndade åstad för 
att bereda min kropp 
att den må bära mej 
över de hinder som jag möter 
på min vandring.




Det är söndag morgon och solen lyser in genom fönstret. Det är tidigt och de flesta i huset sover. Mannen som bor under mej har vaknat. Jag kan höra när han spolar i toaletten och sedan hur han slamrar i dörren när han går ut på sin första vandring. Han är en vandrare liksom jag. Alltid när oron drabbar tar jag långa tankepromenader. Ibland blir det som en meditation och helt utan ansträngning kan jag gå i timtal. 
Idag ligger jag kvar en liten stund för att tänka på en dröm som jag hade strax innan jag vaknade. I min dröm ringde jag min man och frågade var han är, jag trodde att vi hade gått förbi varandra och hade missat platsen var vi skulle träffas. Han sa att de hade stängt så han gick till min syster, han är där nu. Jag hade svårt att förstå vad han sa för han pratade svenska....och han var inte min man utan mitt ex. Jag funderade vad drömmen kunde säga mej men det var som att se en dubbelexponerad film. Drömmar är så komprimerade och komplexa så att det ibland kan vara rent omöjligt att förstå innebörden. 
Jag släppte drömmen och gick för att se om jag fått något meddelande från min man på facebook. Det är det lättaste sättet att hålla kontakt nu när omständigheterna är som de är och vi inte har möjlighet att bo i samma land. Han har inte skickat något, men som vanligt ser jag den gröna pärlan blinka till uppe i hörnet av hans profil som visar att han är online. Det händer nästan alltid att vi loggar in samtidigt oberoende av vilken tid på dygnet vi gör det. Oftast skriver vi bara "good morning, I love you." på morgonen och jag tror att det är lika viktig för honom som för mej att bli påmind varje dag.
Jag går mot köket och slänger en hastig blick på mej själv i den manshöga spegeln på skåpdörren. Så här på morgonen, avklädd och svampigt nattmjuk känner jag mej sårbar och gammal. De extra kilona och de spindelnäts-tunna rynkorna smyger sig på obemärkt dag från dag, men plötsligt blir de uppenbara. Jag bestämmer mej för att ta ett lätt morgonmål.

Jag tillreder en smootie av yoghurt och bär. Frysboxen är ännu halvfull av fjolårets bär. Sedan kokar jag en kopp kaffe. Jag funderar på kostvanor och motion medan jag dricker mitt kaffe. Jag har många år kvar att leva, men om det ska bli en lång pina eller ge mej möjlighet att obehindrat röra mej och njuta, så får jag ta hand om min kropp bättre än jag gjort hittills. Jag vet att det inte bara är att bestämma sig utan arbetet ska utföras varje dag, men jag gör det iallafall, bestämmer mej. Idag ska jag börja ta hand om mej själv bättre för att jag ska orka leva ett livfullt liv. 

Kapittel 1 vers 5

                            Så talade Chi Jehova 
                             och jag darrade inför Hans anläte. 
                            Som en Mammal kröp jag under Hans väldiga röst. 
                            Men i tystnaden föll jag åter in i otro.


Jag kastas ut och in i mitt wortex. I dag på dagen var jag stark och strålande. Jag talade om att leva utan oro och att jag inte längre är med i de hjärtlösa stenstodernas lekar. Solen sken på min vita klänning och fastän mannen som hade varit psykolog i sitt tidigare liv såg på mej med en kännarmin, stod jag rakryggad utan att skänka honom ens ett ögonkast, fast jag visste att han studerade varje rörelse i mitt ansikte för att hitta en spricka, en svag punkt. Kvinnan vid hans sida som hade varit hans högra hand stod tyst i vetskapen om att jag hade varit den där städerskan på samma anstalt, samma liv,  som i blåa handskar och engångsplastförkläde skurat de klibbiga pissoarerna med frätande medel och spretiga, brungula borstar. Jag visste att jag vägdes, men jag var i solen, oberörd och hel.
Nu när kvällen är här och jag väntar på att facebook ikonen ska börja blinka uppe på skärmens vänstra hörn på min rosa lapptopp, kryper tvivlet in likt en brun råtta med tjock hårlös svans, svarta simmiga ögon och gula gaddar i det spetsiga ansiktet.
Vad ska jag lita på, vad ska jag tro att är möjligt och sant. Ingenting av verkligheten kan jag känna till, för allt det som jag tidigare varit övertygad om, hade visat sig vara mammas verklighet, som hon hade berättat för mej, för att hon inte kände till något annat. Finns det någon Gud? Finns det någon rättvisa, någon Gudomlig rättvisa eller jordisk? Jag hade trott att vi bor i ett rättskaffens land. Nu förstår jag att människorna skapat ett så komplicerat system för hur saker och ting ska skötas, så systemet fått sitt eget liv och de som matar huvudet av denna varelse vet inte att svansen hugger dem i ryggen.
Jag får lust att lägga mej ner igen i självömkans martyrskap och bara vegetera. Jag vill inte ge mej ut på slagfältet igen och inte vill jag sitta vid årorna av slavskeppet heller. De drömmar som idag var ett steg eller två bortom stunden är nu oändligt långt borta både i tid och avstånd. Jag trodde att jag hade börjat min klättring och så sitter jag plötsligt på brunnsbotten igen. Skit!

Kapittel 1 vers 4

Från barnens läppar ska ni höra Mina sanningar och från deras läppar som man kallar dårar. Ty ingen som sätter Huvudet högre än Hjärtat kan någonsin vara Min röst och Mina ord skall aldrig föras över deras tungor på att deras tankar inte må besudla Mina ord. 








Vi satt och diskuterade dockteatern vi just hade sett tillsammans med de allra minsta. Jag tyckte att budskapet var fruktansvärt. Åsnepojken dög inte som han var, utan han var tvungen att lägga ifrån sig åsnehamnen och kungen brände upp den. Sen när kungen dog fick han och prinsessan ärva allt och levde sedan rika och lyckliga. Allt detta utspelades i mjuk stämningsfull belysning med klockspel och silkestyg. Jag var krossad. Mina förhoppningar var krossade. Jag hade trott att här i denna inrättning vårdades moral och empati. Jag frågade en liten flicka om hon tyckte att skådespelet var bra, men till min belåtenhet skakade hon på huvudet. Hon var klokare än de vuxna som hållit i snören på dockorna.

Patrik som satt mittemot på andra sidan bordet är en klok man. Jag har en känsla av att de här unga männen är så mycket klokare. Han lyssnar på mina berättelser och nickar och hummar. Jag talar om myndigheter som saknar hjärta och systemets uppbyggnad som vilar på ett skört urkalkat skelett. Jag förklarar att om det kommer en vägg emot är det onödigt att gå i väggen gång på gång och tro att man kommer igenom. Man behöver inte acceptera förhållandet som råder trots att man slutar försöka och det är inte samma sak som att ge upp. Det går att inse det som är och utgå från att det är inget man kan göra något åt, men fortfarande gå vidare mot målet. Din motståndare är inte längre en motståndare därför att du inte längre befinner dej på slagfältet. Kanske, säger han, beror allting på något annat som du inte ens kan se. Kanske är det just det som du gör just nu som ska göras och sedan löser sig situationen trots att du inte ser ett samband mellan problemet och det du gör. Jag nickar och inser att han har rätt. Om jag sitter i en låst position på grund av att en person med makt ruvar på lösningen är det bara det som angår mej som jag kan förändra med lätthet. Systemet hålls upp av många viljor och för att förändra på systemet så måste du spela med systemets regler och det vill jag inte. Så.... do your own bissnes, säger han. Det gäller att inte vara dockan, eller den som håller i trådarna. Var som barnet. Skaka på huvudet och gå ut i solen för att leka andra lekar.

Kapittel 1 vers 3

                                 Räds icke mina döttrar och söner när ni 
                                begynner er vandring Jag själv skall lysa upp er stig 
                                så att ni icke går vilse i mörkret. Gå modigt fram 
                                ty snart randas morgonen Och ni skall aldrig se er tillbaka.

 Jag kände en liten ilning i kroppen när jag förde in min jobbansökan till posten. Damen var rar som vanligt. På små orter brukar post-tanter vara rara. De får höra många hemlighetsfulla förtroenden där de står för att ta emot och ge allt från parfymdoftande kärleksbrev och skamliga försändelser till avskedsbrev och fula bruna brev från bouppteckningar och skatteverk. Mitt brev var stort och vitt. Jag hade fått kuvertet gratis i kopierings butiken, lite som ett lycka till med ansökningen. Jag log mot post-tanten och lämnade fram mitt brev. Ja, sa jag, det är första gången på över trettio år som jag lämnar in en ansökan om jobb. I vanliga fall brukar det vara  kulturfonderna som får mina tiggar-brev. Jag har redan fått alla svar på årets förfrågningar. Det blev ett nej varje gång. Det är dels därför jag står här nu för att se om det här lyckas bättre. Tanten ler tillbaka. Ska det vara första eller andra klass? frågar hon. Första klass svarar jag, men det hinner ändå inte fram denna vecka. Nej, på Måndag, svarar hon och ler igen. Hon limmar på ett vackert frimärke med en blomma i högra hörnet och en liten smal remsa var det står priority. En och tio, säger hon, Tack! Så stämplar hon dagens datum över frimärket.

Jag tycker att jag har orsak att fira, så jag går över till mitt favorit konditori. Jag beställer en stor tårtbit av gårdagens gräddtårta. Det är jordgubbstårta med äkta vispgrädde och den kostar bara en-och-femtio. Du har lite pengar här också säger Ulla som står bakom disken. Hon tar fram en påse ur en låda och skakar fram sjutton euro och femtio cent. Jag skrattar, det är mera än vad jag har på banken. Ulla ser på mej utan att le, jag skulle ha sålt din tavla igår men de ville inte att det skulle vara zigenare på den. Va, sa jag och börjar gapflabba. Jag hade med flit målat två Romani kvinnor i sina vida klänningar mitt i gamla-stans  gatuidyll. Men jag hade inte räknat med att någon skulle uttrycka främlingshatet så öppet att de säger det rakt ut. Ja, jag menar inte Ulla utan kunden som inte ville ha min tavla. Jag kan nog måla en ny, sa jag. Kanske den duger om jag sätter ett par skruttiga gubbar med flaska på Romernas plats. Jag tar min kakbit och går och sätter mej vid bordet utan att vänta på svar. Nöjd med min stilla provokation äter jag min tårtbit. Jag älskar min stad. Jag ska göra allt för att människorna här ska få möjlighet att nöta bort isen kring hjärtat och känna förståelse för de som vi kallar "de andra". Men jag ska göra det ett steg i taget.

Kapittel 1 vers 2

                                    I allt har jag förberett eder inför era storverk. 
                                  Ja redan vid eder Födelse satte jag i er en längtan 
                                  och Liksom ljuset i natten drar till sig fjärilar, 
                                  så skall eder längtan 
                                  beständigt  gissla eder med oro.


Jag måste skaffa ett jobb. Jag vet att pengar inte betyder allt men med 15€ på fickan gör man ganska små storverk. I dagens läge är det inte det allra lättaste att hitta något trevligt jobb åtminstone inte för en dam i min ålder. Redan vid 40+ ålder börjar arbetsgivaren kritiskt betrakta dej som värdelös och pensions redo. Det är redan en tid sedan jag var där. 

Ska man söka jobb ska man ha en cv. Med alla mina snutt-jobb borde jag uppteckna min cv på en toapappersrulle. De flesta av mina utbildningar blev halvgjorda. Keramik artesan var inget för mej. Efter två likadana drejade skålar kände jag mej redan som en löpande bands-maskin. Närvårdare var inte heller riktigt min grej. Att vara nära men hålla profetionell distans blev lite schizofrent. Sen har jag deltagit i kort kurser om lite dittan och dattan. Ja så var det ju min trädgårdsmästar utbildning. Den blev iallafall avklarad. Och så måste jag försöka minnas vad jag gjort under mitt långa liv. Jobben var oändligt många. Konstkursledare, hantverkskursledare, servitris på kafeteria, egen kafeteria och......fårfarmare på ett småbruk med "nästan" självhushållning. Jag kan laga getost, baka fastlagsbullar och koka lingonsylt. Jag vet också vilka svampar man kan äta och så vet jag hur man sätter nät under is.

Nå i det här jobbet som jag fikar efter så kräver knappast att jag ska kunna allt det här, men att jag varit med om en del, och att jag kan berätta, att jag är innovativ och mångsidig, det är absolut till sin fördel. Jag radar upp alla mina betyg och arbetsintyg på bordet och väljer ut de som jag tycker att är relevanta. De övriga kommer jag att nämna i mina listor över mina meriter och tidigare erfarenheter. Jag kollar in mitt närvårdar-betyg, 17 och en halv studievecka av 120, det var inget vidare att skryta med. Men med en liten eftertanke, så har jag faktiskt avlagt just det enda yrkesprov som kunde vara till fördel för mej nämligen: omsorg, och inlärning i arbete på ett daghem. Trädgårdsmästarexamen passar absolut in i sammanhanget. Ett hygienpass kunde vara bra, men om jag får jobbet kan jag gå den kursen under sommaren.
Jag gör franska streck över alla snutt-jobb jag kan komma på att jag gjort, som kunde anses som en merit och listan blir ganska brokig och lång. Jag kommer faktiskt på en del riktigt roliga och intressanta arbeten och kurser som jag nästan glömt, som kursen jag tog i Stockholm den där våren när jag ockuperade hus tillsammans med några vänner, eller arbetet på den lilla ön som konstförsäljare och bulla-bagare. 

Nu ska jag skriva ner mina visioner och drömmar om vad jag vill göra, mina värderingar och vad jag kan erbjuda både på kortsikt samt vad jag drömmer om att kunna göra i framtiden. Det kommer att krävas en del arbete här. Men natten är lång.

Kapittel 1 vers 1

                              ...och när jag kallar er, ska ni höra min röst 
                              och ni ska resa er upp för att gå mina uppdrag....


Ibland är undren så små och vanliga så de är nästan omöjliga att upptäcka då när de händer.

Någonstans långt inne i sömnen hörde jag ljudet av en duvas kutter. Här finns inga duvor på vår gård bara Kajor och Skator. De närmaste duv-flockar jag känner till är i stadens centrum där de slåss med måsar om brödsmulor på uteserveringar. Men det finns bara ett fåtal. Jag antar att stadens sanitära avdelning håller dem inom rimligt antal genom att avliva flertalet av dem med jämna mellanrum, hur vill jag inte veta. 
Jag låg en stund och hörde på det ovana ljudet. Jag tänkte på gårdagen, mitt samtal med Annika om vår livsuppgift och om man kan vetenskapligt bevisa att Bibeln är sann och vilken måttenhet man då bör använda. Efteråt hade jag sett på en film. Den handlade om änglar som kom ner till jorden för att hjälpa människorna och den Heliga anden var alltid med som en kuttrande vit duva.
Det kallas för synkronisering eller ibland kallas det ett slumpartigt sammanträffande, när saker utan synbarlig sammankoppling inträffar just i det ögonblicket när vi pratat eller tänkt på något som tangerar det som just händer. Men ibland blir allt så uppenbart att vi inte längre kan avfärda det som slumpen, som till exempel denna duva. När hade jag någonsin hört en duva kuttra utanför mitt fönster. Nej aldrig. Ni säger, att under en livstid så måste det hända sig någon gång, men varför just idag.
Rummet var tyst och solens första strålar silades mellan tall-stammarna och gjorde mönster på väggen. Hoprullad på mina fötter låg katten och spann. Jag var vaken men kvar i total avslappning. Allting kändes enkelt och självklart. Jag såg vad jag måste göra. Vägen var rak och jag förstod alla steg och dess betydelse för att det önskade målet ska nås. Det kändes lätt och logiskt. Jag kände iver att påbörja min uppgift....och jag steg upp.
När mina fötter nådde det kalla golvet huttrade jag till och plötsligt var jag klarvaken. Jag kilade in i badrummet för att göra mina morgonbestyr. Jag har mycket att göra idag men nu känns allt mycket svårare. I mitt halvvakna tillstånd hade vägen mellan start och mål varit klart utstakad och solklar, nu kändes det som enorma berg vilka det skulle ta evigheter att bestiga. Det självskrivna Ja, hade raderats av vakenhetens kranka realism och ersatts med ett darrigt Nja. Hur ska jag nå fram. Det har funnits så många nej under en så lång tid. Varifrån ska jag få kraft, vem ska öppna dörrar....och vad är första steget. Redan nu är tvivlet starkare än mej. Allt känns omöjligt och mina drömmar orealistiska sandslott. Jag får lust att krypa tillbaka under täcket.