Kapittel 1 vers 7

                           I den arla morgonstunden höjde jag min röst 
                            och lovprisade min Gud men om aftonen 
                            stapplade jag som en gammal kvinna och min tro 
                            var en flämtande låga. Många hade jag mött     
                            under dagen. När jag log fick jag ett leende åter 
                            men när jag grät stod folket upp och vände mej ryggen.

Vi vandrade genom den vackra lundskogen. Våren är nästan här men ännu blåser det kalla vindar från havet. Vitsippsbladen är röda av frost och Nunneörten kryper närmast marken för att skydda sina vattniga stjälkar bland fjolårsbladen. Jag är lycklig i hennes sällskap och jag berättar ivrigt om livet och om att ändra synsätt ett skiftande fokus, perspektiv förändring. Det är vad vi båda bett om, att få någon i vårt liv som varje dag ifrågasätter det vi tror på så att vi kan rannsaka allt det som är jag. Vi har bjudit in män i våra liv som är så olikt det som vi är vana vid, därför är varje dag är full av överraskningar och utmaningar. Hennes resa ha redan börjat. Jag står ännu och väntar fast jag egentligen redan gått en mycket lång väg. Hon säger: De förändras med tiden och blir mera präglad av vår kultur än vi är själva. Det vill vi ju inte. Jag ser på henne och på de höga lövlösa träden, varm av tillit. Jag vet att hon tycker att jag är rak i ryggen, men själv kunde hon försvinna mellan trädstammarna.
Egentligen är jag rädd, men jag kan glömma det en stund och låtsas att allt är okej om jag förmår att skuffa det undan någonstans bakom ord och ansvar som måste skötas. Jag är rädd för att inte räcka till, att bli avvisad och att bli utan. Jag är rädd att jag inte är stark nog när det ställs förväntningar på mej eller att jag gör fel och inte klarar testen. Ibland vill jag lägga mej ner och låta tiden gå. Jag blir så trött av att förklara och jag blir så trött på att inse att livet är orättvist och jag vill inte vara den som är drabbad. Människorna som nyfiket bryr sig om så där som medmänniskor ska, frågar flera frågor än jag orkar svara och jag tröttar ut mej själv genom att försöka bli förstådd. Jag drabbas av att folk blir bedrövade och sorgsna. Jag drabbas av att de vill trösta och att de vill ge förslag på metoder som jag redan prövat. Jag drabbas av att de inte tror att det är sant, att det är något som jag missat eller att vi egentligen är skyldiga. Och jag har inte krafter att slåss mot deras omsorg. Jag har inte krafter att trösta dem för att de är så förkrossade för att det är så synd om mej.
På kvällen är jag så trött av alla möten att jag undrar om jag faktiskt ska orka. När jag manglats och förhörts så att jag blivit förvirrad och ordlös, möts jag av deras blickar som säger....du är så svag....Människor avskyr svaghet.