...och när jag kallar er, ska ni höra min röst
och ni ska resa er upp för att gå mina uppdrag....
Ibland är undren så små och vanliga så de är nästan omöjliga att upptäcka då när de händer.
Någonstans långt inne i sömnen hörde jag ljudet av en duvas kutter. Här finns inga duvor på vår gård bara Kajor och Skator. De närmaste duv-flockar jag känner till är i stadens centrum där de slåss med måsar om brödsmulor på uteserveringar. Men det finns bara ett fåtal. Jag antar att stadens sanitära avdelning håller dem inom rimligt antal genom att avliva flertalet av dem med jämna mellanrum, hur vill jag inte veta.
Jag låg en stund och hörde på det ovana ljudet. Jag tänkte på gårdagen, mitt samtal med Annika om vår livsuppgift och om man kan vetenskapligt bevisa att Bibeln är sann och vilken måttenhet man då bör använda. Efteråt hade jag sett på en film. Den handlade om änglar som kom ner till jorden för att hjälpa människorna och den Heliga anden var alltid med som en kuttrande vit duva.
Det kallas för synkronisering eller ibland kallas det ett slumpartigt sammanträffande, när saker utan synbarlig sammankoppling inträffar just i det ögonblicket när vi pratat eller tänkt på något som tangerar det som just händer. Men ibland blir allt så uppenbart att vi inte längre kan avfärda det som slumpen, som till exempel denna duva. När hade jag någonsin hört en duva kuttra utanför mitt fönster. Nej aldrig. Ni säger, att under en livstid så måste det hända sig någon gång, men varför just idag.
Rummet var tyst och solens första strålar silades mellan tall-stammarna och gjorde mönster på väggen. Hoprullad på mina fötter låg katten och spann. Jag var vaken men kvar i total avslappning. Allting kändes enkelt och självklart. Jag såg vad jag måste göra. Vägen var rak och jag förstod alla steg och dess betydelse för att det önskade målet ska nås. Det kändes lätt och logiskt. Jag kände iver att påbörja min uppgift....och jag steg upp.
När mina fötter nådde det kalla golvet huttrade jag till och plötsligt var jag klarvaken. Jag kilade in i badrummet för att göra mina morgonbestyr. Jag har mycket att göra idag men nu känns allt mycket svårare. I mitt halvvakna tillstånd hade vägen mellan start och mål varit klart utstakad och solklar, nu kändes det som enorma berg vilka det skulle ta evigheter att bestiga. Det självskrivna Ja, hade raderats av vakenhetens kranka realism och ersatts med ett darrigt Nja. Hur ska jag nå fram. Det har funnits så många nej under en så lång tid. Varifrån ska jag få kraft, vem ska öppna dörrar....och vad är första steget. Redan nu är tvivlet starkare än mej. Allt känns omöjligt och mina drömmar orealistiska sandslott. Jag får lust att krypa tillbaka under täcket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar