Så talade Chi Jehova
och jag darrade inför Hans anläte.
Som en Mammal kröp jag under Hans väldiga röst.
Men i tystnaden föll jag åter in i otro.
Jag kastas ut och in i mitt wortex. I dag på dagen var jag stark och strålande. Jag talade om att leva utan oro och att jag inte längre är med i de hjärtlösa stenstodernas lekar. Solen sken på min vita klänning och fastän mannen som hade varit psykolog i sitt tidigare liv såg på mej med en kännarmin, stod jag rakryggad utan att skänka honom ens ett ögonkast, fast jag visste att han studerade varje rörelse i mitt ansikte för att hitta en spricka, en svag punkt. Kvinnan vid hans sida som hade varit hans högra hand stod tyst i vetskapen om att jag hade varit den där städerskan på samma anstalt, samma liv, som i blåa handskar och engångsplastförkläde skurat de klibbiga pissoarerna med frätande medel och spretiga, brungula borstar. Jag visste att jag vägdes, men jag var i solen, oberörd och hel.
Nu när kvällen är här och jag väntar på att facebook ikonen ska börja blinka uppe på skärmens vänstra hörn på min rosa lapptopp, kryper tvivlet in likt en brun råtta med tjock hårlös svans, svarta simmiga ögon och gula gaddar i det spetsiga ansiktet.
Vad ska jag lita på, vad ska jag tro att är möjligt och sant. Ingenting av verkligheten kan jag känna till, för allt det som jag tidigare varit övertygad om, hade visat sig vara mammas verklighet, som hon hade berättat för mej, för att hon inte kände till något annat. Finns det någon Gud? Finns det någon rättvisa, någon Gudomlig rättvisa eller jordisk? Jag hade trott att vi bor i ett rättskaffens land. Nu förstår jag att människorna skapat ett så komplicerat system för hur saker och ting ska skötas, så systemet fått sitt eget liv och de som matar huvudet av denna varelse vet inte att svansen hugger dem i ryggen.
Jag får lust att lägga mej ner igen i självömkans martyrskap och bara vegetera. Jag vill inte ge mej ut på slagfältet igen och inte vill jag sitta vid årorna av slavskeppet heller. De drömmar som idag var ett steg eller två bortom stunden är nu oändligt långt borta både i tid och avstånd. Jag trodde att jag hade börjat min klättring och så sitter jag plötsligt på brunnsbotten igen. Skit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar