Räds icke mina döttrar och söner när ni
begynner er vandring Jag själv skall lysa upp er stig
så att ni icke går vilse i mörkret. Gå modigt fram
ty snart randas morgonen Och ni skall aldrig se er tillbaka.
Jag kände en liten ilning i kroppen när jag förde in min jobbansökan till posten. Damen var rar som vanligt. På små orter brukar post-tanter vara rara. De får höra många hemlighetsfulla förtroenden där de står för att ta emot och ge allt från parfymdoftande kärleksbrev och skamliga försändelser till avskedsbrev och fula bruna brev från bouppteckningar och skatteverk. Mitt brev var stort och vitt. Jag hade fått kuvertet gratis i kopierings butiken, lite som ett lycka till med ansökningen. Jag log mot post-tanten och lämnade fram mitt brev. Ja, sa jag, det är första gången på över trettio år som jag lämnar in en ansökan om jobb. I vanliga fall brukar det vara kulturfonderna som får mina tiggar-brev. Jag har redan fått alla svar på årets förfrågningar. Det blev ett nej varje gång. Det är dels därför jag står här nu för att se om det här lyckas bättre. Tanten ler tillbaka. Ska det vara första eller andra klass? frågar hon. Första klass svarar jag, men det hinner ändå inte fram denna vecka. Nej, på Måndag, svarar hon och ler igen. Hon limmar på ett vackert frimärke med en blomma i högra hörnet och en liten smal remsa var det står priority. En och tio, säger hon, Tack! Så stämplar hon dagens datum över frimärket.
Jag tycker att jag har orsak att fira, så jag går över till mitt favorit konditori. Jag beställer en stor tårtbit av gårdagens gräddtårta. Det är jordgubbstårta med äkta vispgrädde och den kostar bara en-och-femtio. Du har lite pengar här också säger Ulla som står bakom disken. Hon tar fram en påse ur en låda och skakar fram sjutton euro och femtio cent. Jag skrattar, det är mera än vad jag har på banken. Ulla ser på mej utan att le, jag skulle ha sålt din tavla igår men de ville inte att det skulle vara zigenare på den. Va, sa jag och börjar gapflabba. Jag hade med flit målat två Romani kvinnor i sina vida klänningar mitt i gamla-stans gatuidyll. Men jag hade inte räknat med att någon skulle uttrycka främlingshatet så öppet att de säger det rakt ut. Ja, jag menar inte Ulla utan kunden som inte ville ha min tavla. Jag kan nog måla en ny, sa jag. Kanske den duger om jag sätter ett par skruttiga gubbar med flaska på Romernas plats. Jag tar min kakbit och går och sätter mej vid bordet utan att vänta på svar. Nöjd med min stilla provokation äter jag min tårtbit. Jag älskar min stad. Jag ska göra allt för att människorna här ska få möjlighet att nöta bort isen kring hjärtat och känna förståelse för de som vi kallar "de andra". Men jag ska göra det ett steg i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar