Kapittel 1 vers 6

 
Han har kallat mej
Han har vidkänts mitt namn 
och Han har gett mej ett löfte 
att Han ska leda mej i sitt ljus 
och med sina ord. 
Hur kan jag då dröja 
med att göra vad som skall bli gjort. 
Och jag skyndade åstad för 
att bereda min kropp 
att den må bära mej 
över de hinder som jag möter 
på min vandring.




Det är söndag morgon och solen lyser in genom fönstret. Det är tidigt och de flesta i huset sover. Mannen som bor under mej har vaknat. Jag kan höra när han spolar i toaletten och sedan hur han slamrar i dörren när han går ut på sin första vandring. Han är en vandrare liksom jag. Alltid när oron drabbar tar jag långa tankepromenader. Ibland blir det som en meditation och helt utan ansträngning kan jag gå i timtal. 
Idag ligger jag kvar en liten stund för att tänka på en dröm som jag hade strax innan jag vaknade. I min dröm ringde jag min man och frågade var han är, jag trodde att vi hade gått förbi varandra och hade missat platsen var vi skulle träffas. Han sa att de hade stängt så han gick till min syster, han är där nu. Jag hade svårt att förstå vad han sa för han pratade svenska....och han var inte min man utan mitt ex. Jag funderade vad drömmen kunde säga mej men det var som att se en dubbelexponerad film. Drömmar är så komprimerade och komplexa så att det ibland kan vara rent omöjligt att förstå innebörden. 
Jag släppte drömmen och gick för att se om jag fått något meddelande från min man på facebook. Det är det lättaste sättet att hålla kontakt nu när omständigheterna är som de är och vi inte har möjlighet att bo i samma land. Han har inte skickat något, men som vanligt ser jag den gröna pärlan blinka till uppe i hörnet av hans profil som visar att han är online. Det händer nästan alltid att vi loggar in samtidigt oberoende av vilken tid på dygnet vi gör det. Oftast skriver vi bara "good morning, I love you." på morgonen och jag tror att det är lika viktig för honom som för mej att bli påmind varje dag.
Jag går mot köket och slänger en hastig blick på mej själv i den manshöga spegeln på skåpdörren. Så här på morgonen, avklädd och svampigt nattmjuk känner jag mej sårbar och gammal. De extra kilona och de spindelnäts-tunna rynkorna smyger sig på obemärkt dag från dag, men plötsligt blir de uppenbara. Jag bestämmer mej för att ta ett lätt morgonmål.

Jag tillreder en smootie av yoghurt och bär. Frysboxen är ännu halvfull av fjolårets bär. Sedan kokar jag en kopp kaffe. Jag funderar på kostvanor och motion medan jag dricker mitt kaffe. Jag har många år kvar att leva, men om det ska bli en lång pina eller ge mej möjlighet att obehindrat röra mej och njuta, så får jag ta hand om min kropp bättre än jag gjort hittills. Jag vet att det inte bara är att bestämma sig utan arbetet ska utföras varje dag, men jag gör det iallafall, bestämmer mej. Idag ska jag börja ta hand om mej själv bättre för att jag ska orka leva ett livfullt liv.